En välgörande sval, lång vår har blivit sommar. Lökträdgården klingar av med stäppliljor och bollökar. Förgrundens Eremurus stenophyllus skiftar från gult till mahogny. Den här samlade vi i Iran för många år sedan. I sena april hade jag glädjen att återuppsöka NÖ Iran. Stäppliljorna där – blommar väl nu, tror jag. Istället fick jag uppleva våriris och fantastiska populationer av tulpaner.
Bergtulpan, Tulipa wilsoniana (montana) i svavelgult och knallrött i det växtsamhälle som kallas ”The Hedgehog Zone”, på engelska – igelkotteriet på svenska, utgörs till stor del av Astragalus och Acantholimon som formar täta, sylvassa kuddar som man inte vilar sig på. Nu hinner man inte sörja våren – det finns så mycket nytt att njuta av.
Näsduksträdet är utsnutet och de små dukarna vissnar på gruset men det finns mer än N-träd. Här i Annas bambulund hamnar man i paradiset. Helgens höjdpunkt är Cardiocrinum giganteum var. yunnanense, kinesisk jättelilja.
De närmsta dagarna utgör de en ståtlig syn och fyller gläntan med väldoft. Fröna samlade vi i Shaanxi 2008, de första plantorna blommade i fjol men i år slår dom till på allvar
De var intressanta redan från början och och så här kunde det se ut i kallbänkarna under uppdragningstiden. Nu är alla plantor utplanterade, även klippträdgården och ”Smithska” har fått sina beskärda delar.
Drottningsko, Cypripedium reginae, ståtar i ett hörn – en tacksam trädgårdsväxt från östra Nordamerika – men ändå så sällsynt.
Här hamnar man i ”Smithska” – en del av rhododendrondalen där det förekommer många växter som samlades av Harry Smith på 1930-talet. Uppsalabotanisten utforskade centrala Kinas berg under 1920- & -30 talet, hans insamlingar var unika när jag började i GBT – något vi skröt över – sedan dess har mycket skett i Kina.
Under senare år har Mikael verkat i ”Smithska”. Nya stigar som smyger sig in till konstfullt lagda trappor, mycket mossa och många ormbunkar – det är väldigt grönt.
Förra året lade vi till lite komplementfärger mot de gröna nyanserna. Kandelabervivor i violett, rött och brandgult – Primula beesiana, P. pulverulenta och P. bulleyana. Mikael har placerat dem i fuktstråk som drar ner över berget så vi kan förvänta oss att de etablerar sig och sprider sina frön till nakna ytor och ger upphov till sådana fantastiska hybridsvärmar i gult-orange & rött man kan se i en del skotska trädgårdar.
Håll mot väster genom dalen och äntra Klippträdgården från det nordvästra hörnet.
En död ekjätte har blivit konst, s. k. ”Land Art”. ”HAVEN – a safe place” av Stuart Ian Frost.
Den här ekens stillsamma död har jag betraktat under ca 40 år. I år bedömde vi den vara hjärndöd men istället för att ta ner den så återvinner vi den.
Nu kan vi göra anspråk på titeln – ”Världens Högsta & Största Insektshotell & Fågelmatare”, vi har sett småfåglar krypa in i de största hålen. Hålen är nog för grunda att häcka i men alltid hittar fåglarna några vilsna insekter att stoppa i sig.
GGW – ”Göteborgs Gröna Wärld” kommer att visa exempel på Land Art lite här och där, vi har ett par till på gång. Mölndal och Göteborg ytterligare några. Det är spännande skapelser som presenteras under invigningen den 2 juli på Gunnebo.
Samma dag invigs ”Vandra i det vilda” på botaniska. Ta en tur i det vilda botaniska, genom ”Smithska,” över Håberget på nya trappor och spångar som Thomas & Mikael anlade i vintras till Japandalen och vidare till den vildaste Klippträdgården.
Nedan den döda eken har vi anlagt en trädgård för vilda växter från Kaukasus. Rabatter, sten- & torvpartier har skapats för en trädgård med de växter vi samlade frön av i norra Kaukasus 2011 – NCE – North Caucasus Expedition – tillsammans med kollegor från Hamburg, St. Petersburg, Stavropol, Pyatigorsk och Shanghai.
I stenpartiet blommar Dracocephalum ruyschiana, drakblomma, och Psephellus caucasicus (Aetheopappus c., Centaurea c.), en förtjusande klint med prassliga holkfjäll.
Klinten samlade vi frön av på Bermamyt-platån i nordvästra Kaukasus. Hästbetade ängar med en rik örtflora. Mot stupranden kom klippor i dagen med miniatyrväxter, utsikten var hisnande.
I utsikten mot vattenfallet från dammen glänser Elaeagnus angustifolia ‘Caspica’, smalbladig silverbuske. Den hänger rätt över stigen så gå in i portalen och och njut av den bedövande doften.
Johans asiatiska torvpartier är som bäst nu, bättre än på minst fyrtio år. Praktpjäser som drottningens förkläde, Rheum alexandrae speglar sig i dammen.
In i gångsystemen gnistrar juvelerna mot grön mossa.
Corydalis pseudobarbisepala mot nyutsprungna blad av Schizocodon.
Och, här och där, den bästa blå bergvallmon, Meconopsis x sheldonii ”Lingholm Strain” – ”den man måste ha”.
Här stänger jag för idag.
Jag skriver bara – missa inte denna helgen i botaniska! – det kan mycket väl vara årets bästa!
Men man vet ju aldrig.
Tänker Henrik
Vår salut till våren, en krokusutställning ! Efter en idé av Marika Irvine. Den kommer att fyllas på så länge krokus blommar – vi hoppas på en sval vår. I år lyfter vi fram vår förnämliga samling av tidigblommande lök- & knölväxter (geofyter). Krokus får inleda, pärlhyacinter avsluta.
Skåda den kommande generationen, Dionysia är svårodlade och råkar regelbundet ut för ”plötsliga dödar”. Då gäller det att ha unga plantor på gång, förstora bilden och läs etiketterna så förstår ni vilken bedrift det är att upprätthålla en sån här kvadratmeter
Dionysia afghanica är en sällsynthet i odling. Den fick vi av Eric Watson 1982. Han, i sin tur, hade fått den av självaste Jim Archibald – den sista plantan i odling! Den upptäcktes av C. Grey-Wilson och T. Hewer på klippväggar i Darra Zang ravinen i NV Afghanistan 1971. Eric var en synnerligen generös man som gärna spred sina utvalda växter till duktiga odlare. Fortfarande är denna lilla juvel en raritet förbehållen det mest avancerade Dionysia-kotteriet.
Håll i er, nu reser sig geofyterna ur marken – nu går det undan. Kom hit och häpnas i Göteborgs fantastiska trädgård.
I växthusen möts man av en märklig syn då Sandra Magnusson arrangerar sin utställning ”Parallella Virkligheter” som öppnar till helgen. Fascinerande skruvad surrealism. 
Vi har fått en flamingo till botaniska så nu är vi en trädgård på riktigt! En riktig trädgård måste ha en flamingo. Vår privata flamingo är en gåva från vår dotter och står under tak även den, här från i söndags uppvaktad av en vas med Paeonia ”Krokgården Supreme”.
Våren har varit sval och utdragen med rik blomning och frodig grönska – man har verkligen kunnat njuta tillfullo. I går trängde sig sommaren på så nu går det undan.
Våra små rododendron lyser fortfarande med R. kuisianum & R. yakusimanum, men mitt i bild kan ni ana den mörka grönskan av ”världens finaste rönn” för att citera Björn Aldén.
Trådrönn, Sorbus filipes (KGB 072, Kina: Yunnan, above Napa Hai, 3600 m). KGB står för Kunming, Gothenburg, Botanical expedition 1993. Björn Aldén planerade resan, Magnus Lidén och jag kompletterade laget. Det var en sagolik trip med ett hänförande resultat. Att så här, tjugotvå år senare, kunna går runt i trädgården och njuta av sina reseminnen är ett sant privilegium.
Till näsduksträden är det välskyltat. Denna märkliga skönhet har stor dragningskraft, ett närmast mytiskt träd med sin introduktionshistoria, ett träd som alla dendrologer skulle vilja se i det vilda. 
2008 gjorde Henning, jag och Henrik Sjöman en insamlingsresa i Shaanxi. Henrik S., som för övrigt är trädgårdens nye dendrolog, hade förberett genom åtskilliga exkursioner under vår och sommar och lokaliserat en bekväm Davidia att samla från.
Under överinséende av våra kinesiska värdar plockar han ned dussinet som blev vår skörd. Nu står ”egna” näsduksträd på tillväxt lite varstans i botaniska.
Vårt största exemplar står i bambulunden och kring det har Anna skapat en woodland-trädgård som, förmodligen, är landets vackraste och intressantaste. Här blommar, för tillfället, Paeonia obovata i en vit, kinesisk form. Jätteliljan, Cardiocrinum, står på tur.
Mellan bambulund och klippträdgården pågår en upprustning, ett lättillgängligt woodland skapas i ”Smithska” inför lustgårdsåret 2016. Michael & co har anlagt nya stigar och planterat mängder av skuggperenner.
Klippträdgården är som allra bäst just nu. I de asiatiska torvpartierna är det tätt mellan rariteterna. Johan älskar sitt torvparti och det märks.
Nedan Cypripedium flavum, gul drottningsko, en lättodlad art från just det område KGB reste genom. Den går numera lätt att införskaffa.
I ett mer soligt läge växer Deutzia setchuenensis ‘Adrian’ (KGB 489 Kina: Yunnan, Xi Shan, 3800 m). Den selekterades fram som bäst av många av Martin och står sig väl. Cirka halmeterhög med stora ljusrosa blommor. Vi måste se till att den kommer ut i vid odling.
Nya kinesiska fotblad, som nedan, Podophyllum hemsleyi, finner man numera lite varstans i botaniska. Johans upphöjda placering gör att de blodröda blommorna kan lysa i solsken samtidigt som bladens elegans framhävs. De nya kineserna väcker stor uppmärksamhet hos våra besökare. Först höll vi deras härdighet som tveksam men det visade sig vara fel. Podophyllum versipelle t.ex. kan ersätta pestskråp – kanske.
”Värsta Vitsippan” är vårt smeknamn på Anemone prattii från Yunnan & Sichuan. Lik en enorm vitsippa sprider den sig i ett skuggigt läge – en fantastisk trädgårdsväxt!
”Tsinglingsippa” är vårt egna bidrag till trädgårdsvärlden. Anemone taipaiensis (HeHeHe 053 Kina: Shaanxi, Quin Ling mountains, Taibai Shan, 3400 m) verkar stark, tålig och sätter frö i odling.
Den växte i skuggan av Larix potaninii var. chinensis ett endemiskt lärkträd från Taibai Shan. 
Förhöstens låga sol gör att man går söderöver med kisande ögon. Upprätta blomkalkar i violett och vitt framhävs i skarp elegans mot frisk grönska.
Helt nyligen planterades denna branta tuktade hasselskog (hässle) med 10 000 krokus, varav 8 500 höstblommande. Hur får man ner 10 000 knölar tätt i en brant? Vi lekte med olika möjligheter och fastnade för det idiotiska lökjärnet (där man trycker ett spetsigt rör i marken och släpper ner en ”lök”) – det var den enda möjligheten – bestämde vi oss för.
Gjermund tillverkade tre grovt tvåspetsade specialhålgörare och sen punkterade vi slänten.
Vår vän Janis har nyligen publicerat en avhandling där arten omfattar nio underarter. Klicka gärna på länken. 
Crocus speciosus ‘Oxonian’ ovan.
Klippträdgården sprakar i höstfärger. Sköldbräckan i förgrunden, Darmera peltata, samlade jag tillsammans med Jimmy i Kalifornien 1992 (Tehama Co., Deer Creek S of Morgan Springs), lite längre bak står kanelsafsa, Osmunda cinnamomea i gult och ljusbrunt, silvrig havtorn från Pakistan och smalbladig silverbuske, Eleagnus angustifolius ‘Caspicus’, leder blicken mot vattenfallet.
Tricyrtis hirta var. masamunei, en form av den håriga skuggliljan som enligt Ohwi’s japanska flora skall sakna hår, solklart svenskt namn – ”hårlös hårig skugglilja”. Jag vill nog påstå att den skiljer sig på mer än håren.
Den stora höstbräckan, Saxifraga fortunei, lyser i bakljus. Den här fick vi som frö under tidigt 50-tal från Mr. Saburo Murai så nu har den blommat var höst i sextio år.
Gör som jag, avsluta ”japanåret” i japandalens Koreadal, vik höger i höjd med näsduksträdet. Bland sena astrar, silverax och stormhattar står den japanska safsan, Osmunda japonica, i gyllenskrud, den samlade Tor Nitzelius som planta på 2200 m höjd på berget Mugikusa på Honshu 1970 i Japan – 44 år sen – de ni!
Höstens nakna jungfrur gör entré i behaglig sensommarvärme. Karins & Jimmys samling visar upp ett tjog arter från Colchicum autumnale till C. umbrosum i full blom (ett antal underarter & kultivarer därtill) – jag vågar påstå att det är världsrekord i antal samtidigt blommande nakna jungfrur. Någon som utmanar oss?
I ”Wendelbos lökträdgård” har Jimmy planterat en list med särskilt odlingsvärda höstblommare. Colchicum macrophyllum, insamlad av förre prefekten, Arne Strid, på 700 meters höjd runt krönet av Mt. Akrammitis på Rodos. Den borde egentligen inte vara härdig men den här klumpen har överlevt ett antal skitvintrar av varierande karaktär. Till våren får den stora vasst korrugerade blad som fascinerar betraktaren.
Såsom flaschigast av nakna jungfrur håller jag Colchicum ‘Disraeli’ som, välförtjänt, fick sin ”Award of Merit” redan 1931 – nog förtjänar den ett ”First Class Certificate”. Förmodligen en hybrid mellan C. bivonae och C. speciosum.
Ta trappan upp på åsen och kika på höstcyklamen, Cyclamen hederifolium, i vitt och rosaviolett bland späd kirskål. Det piggar upp. De planterades för ett år sedan så det är första blomningen i fritt tillstånd. I morgon får vi 200 st till!
Bambulunden har haft en fantastisk sommar som bara fortsätter. Eldkrassen, Tropaeolum speciosum, från Chiles fuktigare sydbokskogar och bambusnår, hos oss planterad i azalea och småbambu. Graciösa girlanger med smaragdgröna blad och scharlakansröda blommor ger en förtrollad känsla i bambulundens dunkel. Den har ett djupgående underjordiskt system av centimetertjocka jordstammar, kalla barfrostvintrar dödar tjälen det underjordiska den når så skotten och blomningen försenas. Denna planta har dock överlevt 30+ vintrar.
En märklig knölbegonia som brukar visa sig först runt midsommar. Fullt härdig, tycks det, den firar fjortonårsjubileum på plats, en present från Hamburgs botaniska. Ett exotiskt inslag i en trädgård i Ultima Thule minsann.
Japandalen har varit i händelsernas centrum under säsongen. Vår lyckade och välregisserade japansatsning har öppnat besökarnas ögon för Bengts sällsamma trädgård.
Japanåret till ära så ”pimpades” dalen med ”utplanteringsliljor” som nu fröjdar syn- & luktsinne. Praktliljan, Lilium speciosum ‘Album’ gnistrar till och levererar dunster av väldoft.
Längre in i dalen hittar man den färggrannare men något doftfattigare Lilium speciosum ‘Uchida’. Praktliljans framåtlutande, vågböjda växtsätt har sin förklaring i att den i naturen växer på klippor och branter.
Japanåret närmar sig slutet och vi kröner det med utställningen ”Bonsai – naturlig skönhet i kruka” som löper mellan 6-14 september. Kunio Kobayashi, en av världens främsta bonsaimästare, håller workshops 6 och 7 september kl 13-17 tillsammans med våra medarrangörer, Svenska Bonsaisällskapet.
Vintern blev mild och behaglig, det förtjänade vi efter tre bistra år. Annalena var mycket optimistisk över överlevnaden. ”Gräset är grönt – minns du hur det såg ut förra året – som en sensommarstäpp -, och nästan inga förluster i klippträdgården” . Snöirishybrider och snöklockor lyfter sig över vårängen, krokusar kämpar tappert på. De flesta kalkarna har förtärts av harar – de harom. Vecka 11 kom våren till sydsverige. Snödroppar, julrosor, snöklockor, snöiris, sprutade ur marken och nätet blev överhettat av trädgårdsbloggar och inlägg. Vår plantering av dvärgcyklamen, Cyclamen coum, klarade sig utan köldskador och blommar nu näpet under bokarna på åsen.
I bergsväxthusen, på Annalenas gottebord, blommar vintergäckarnas vintergäck, T4Z 1150, ”Eranthis longistipitatus” insamlad av oss och Dieter & Rosi Zschummel i iranska Kopet-Dag. Den är mindre och mer mörkfärgad än övriga insamlingar vi odlar av denna centralasiatiska art – kanske värd att beakta som ny? Vintergäckar är heta i dagens nordeuropa – nästan så man kan prata om Eranthifili. T4Z 1150 lär ta priset för dem som har alpinhus, kanske funkar den på friland, vi har inte kollat.
Vintergäckarna omfattar typ nio arter, 1/3 gula, 2/3 vita-rosa – de gula funkar bäst.
Allra bäst funkar den europeiska, Eranthis hyemalis, som fortfarande lyser i botaniskas buskage och gladde mig mycket på Kinnekulletorpet i söndags. Och bäst av allt –
– jag har inte planterat en enda en .
Under flera år har jag skördat fröer under botaniskas berberisbuskar och hällt ut på tomten. Det tar ca 5 år för ett frö att växa till blombar planta. Det här är den första fläcken som såddes.
Här ser man att beståndet har fröat i minst tre år, första året utvecklas endast hjärtbladen, år två ser man att det är är en vintergäck, även tredje årets blad syns på bilden så det var väl åtta år sedan jag hällde ut dem.
I Turkiet och Irak växer den närbesläktade turkiska vintergäcken, Eranthis cilicica. Den kan ni beundra i rabatten längs den gröna personalbyggnaden. Den anses vara samma art som vanlig vintergäck men det är väsentliga skillnader i det material som produceras i Holland. Den de kallar turkisk vintergäck blommar något senare, har smalare bladsegment, mer bronserat utspring och blommor med en djupare lyster. Här står de sida vid sida – E. cilicica till vänster. De hybridiserar ibland till E. x tubergenii som, oftast är steril.
Särskilt E. hyemalis varierar, här den lätt orange ”Orange Glow”.
Här ”Schwefelglanz”.
Här ”Grünling”.
Här Eranthis hyemalis ”Gothenburg Double Group” (syn: ‘Gothenburg’, ‘Gothenburg Double’) tillsammans med vårkrokus i klippträdgården igår. Att den heter Göteborg beror endast på att vi flitigt har spridit den, och några andra, ursprungligen fick vi frön av en dansk vid namn Jensen 1983. De flesta formerna är konstanta från frösådd vilket får mig att hoppas på en ny, stor fröskörd trots att varken humla eller bi syntes förra helgen. Det finns nakna kvadratmeter att sprida på.
För den som orkat så här långt rekommenderar jag länken 
De säger att våren snart skall lida bakslag.
Nu har det äntligen vänt men den riktiga vintern återstår innan vi kan fira vår. Rekordvärmen har släppt fram de tidigaste primörerna samtidigt som några av sommarens och höstens växter fortfarande står i blom. I entréområdet möts man av ett vintrigt arrangemang där julrosen, Helleborus niger, spelar huvudrollen. Det är inköpta, framdrivna plantor i full blom. Våra ”permanenta” plantor ligger lågt än så länge.
Ta några steg mot ”kontoret” och beundra ytterligare en julros, Helleborus x ericsmithii ‘Winter Sunshine’, som begåvats med det besynnerliga svenska namnet – föränderlig julros – du milde tid, vad menar dom? Hur som helst är det en ypperlig växt som har blivit vanlig i handeln. Den är en hybrid mellan H. niger och H. x sternii (som i sin tur är en hybrid mellan stamjulros, H. argutifolius, och balearjulros, H. lividus). Den som ursprungligen åstadkom hybriden hette just – 
En insamling av Helleborus orientalis, turkisk julros, i detta fall från Borjomi i SV Georgien, som vi fick av Jim 1995, har slagit ut i bambulunden – vi får väl se hur den ser ut i slutet av februari. Nedan en bild från Borjomi i maj 2010.
Vid grottmynningen i klippträdgården hittar man en tapper gul nunneört, Pseudofumaria lutea. Lättodlad, lättspridd & lättrensad. En ypperlig trädgårdsväxt som kan växa i torra, soliga murar såväl som i skuggiga rabatter. Så här tjusig blir den i rasbranter med kalk i bergen runt Garda-sjön i N Italien.
Lite längre österut kan man finna den blekgula nunneörten, Pseudofumaria alba (Corydalis ochroleuca) i liknande miljöer. Här i Makedonien nära gränsen till Albanien i juni 2013. Den är lättodlad men inte lika invasiv som den gula.
Detta leder fram till vad jag egentligen vill skryta om. En växt som jag önskat mig sedan tidigt 80-tal och som jag nu får se blomma i den alpina förökningen.
Pseudofumaria alba ssp. acaulis, en liten dvärg från ”de kalkklumpar till öar” man kan angöra i Adriatiska havet utanför Kroatien. Det är insamlaren jag citerar, nunneörtsexperten Magnus Lidén, som själv har samlat den under en seglats 2011, fröna var då mogna redan i april. I somras fick vi tre plantor från Uppsala botan och nu blommar de, förmodligen för första gången i kultur trots att den var känd redan på 1700-talet. Vi hoppas på frö och spår den en framtid i bergsväxthusens kalktuffklippor.
Därinne är det en tidig vår med flera vårblommande Colchicum, framför Cyclamen persicum & hyacinter ser ni C. burttii & C. atticum (insamlad av Jim Archibald 1985) bakom en Crocus, som vi hittills kallat C. biflorus ssp. tauri, från Kars i Ö Turkiet. Just nu publiceras många nya arter i bägarkrokus-gruppen så det blir till att kontrollera vår stora samling till våren. Om vi hinner och orkar.
Lökträdgården ter sig först ganska dyster. Är det en fjäderdräktsvädrande kondor? Nej, det är ett ihjälfruset, fågelutskitet? (musgömt?, slyngelspritt?) gult känguruäpple, Solanum laciniatum, från växthuset intill. Det grodde under försommaren och bara fortsatte att växa trots att vi inte vattnade från juni till september. Den hör hemma i Australien och Nya Zealand och har blivit en populär sommarblomma som klarade de första frosterna men frös ihjäl i början av december.
Flera vårblommande Colchicum-arter har blivit vinterblommande i år. De är rangliga och slappa på grund av ljusbristen. Colchicum doerfleri som jag samlade i Skopje-området tillsammans med kollegan Ulf Strindberg 1988 är den som ser mest dekorativ ut. Trots att den är i full växt så vet vi sen förr att den klarar en hård vinter så över den oroas jag inte.
Märkliga figurer träder fram i ”kondorens” skugga. Guldkrassens, Tropaeolum polyphyllum, svartvioletta rävrumpor har vuxit extra mycket denna ”vinter”. De två föregående svinvintrarna har dödat skotten en bit under jordytan vilket har försämrat blomningen. Annars är denna rasmarksväxt från Chile & Argentina märkvärdigt härdig, ibland rent av ett ogräs. SKUD klassificerar den som rumsväxt – vi har haft den ute i 25 år.
Har vi tur med vintern så kan det bli så här i tidiga juni, har vi inte tur så blir det på ett helt annat vis, kom ihåg 1986. Det gör jag.
Regnet behövdes verkligen – likaså den nattliga svalkan. Efter en perfekt sommar startar nu löksäsongen. Svalkan ger rötter och vattnet tillväxt – tvärtomväxterna kommer att regera från nu till maj nästa år. Först upp är tidlösan – den nakna jungfrun – Colchicum. Göteborgs fantastiska trädgård har världens förnämsta tidlösesamling.
Jimmy har fortfarande kontroll över omplantering med den tidiga vattningen och gläder oss ännu opensionerade med regelbunden närvaro så här års.
Marika och Mats har, som en hyllning till vår samling, drivit projektet ”Hösthässle och vinterflor”. Trädgårdsföreningens Stiftelse bidrog med 80 000:- och nu är vi på gång med ”vinterflor”. 900 bamsiga tidlöksknölar (9 sorter) planterades i bokbrynet på åsen och skall, förhoppningsvis, snart visa sig. Sen hoppas vi att deras kraftiga grönska skall hålla tillbaka kersen. Återkommer nog om detta.
Strax ovan, vid stigen på åsen, kompletteras vinterfloret med 400 Cyclamen (4 sorter). Vit och rosa höstcyklamen – vit och rosa vårcyklamen – hundra av var.
Här står de nyanlända och undrar vad som skall hända härnäst – ?
Här putsas de inför plantering
och till höger ser ni resultatet. Höstcyklamen, Cyclamen hederifolium, har en stor utbredning i medelhavsområdet, från SÖ Frankrike till V Turkiet. Den söker skugga i buskvegetation och skogar från havsytan till 1300 m. Detta gör att härdigheten varierar från obefintlig till hyfsad beroende på varifrån de kommer. Vad våra nyinköpta knölars proveniens är har vi ingen aning om. Vi får väl se, sinom tid, hur härdig den är.
Tillsammans med Biarum davisii kommer den att inleda gottebordssäsongen 13-14.
Som regel luktar Biarum skit eller lik men detta undantag luktar fruktigt gott. När Jimmy & Karin samlade den 1986 i sällskap med det (i mina kretsar) välkända botanistparet Baytop hette den fortfarande Biarum davisii (en klen, svårodlad art från Kreta). Sedermera har den upphöjts till Biarum marmarisense och är en livskraftig, snabbförökad lustifikation och ett förhöstsglädjeämne till helgen. Kom hit och lukta – vi tänker inte ställa dit ett jämförelseobjekt i form av en skitluktande Biarum – de stinker så vedervärdigt att de förvisas utomhus. Har ni otur kan det dra in en pust genom takluften.
Vänföreningens lökpluton, de tolv volontärerna, har just avslutat höstens arbete. 100 567 lökar har fördelats i 10 584 portionspåsar och plockats i 1 011 beställningskassar – ett jättearbete som vi är mycket tacksamma för eftersom det lämnar ett välbehövligt överskott och mycket ”goodwill” till trädgården. Mellan 29 september och 6 oktober finns beställningarna till avhämtning mellan 12 till 18.
I år har 1 300 lökar av Erythronium ‘White Beauty’ paketerats och portionerats utifrån ovanstående bild och följande ”säljtext”.
Strax ovan växthusen lyser björkängen i de svenska färgerna, natt och dag (den svenske soldaten) Melampyrum nemorosum blommar för fullt.
Denna förtjusande art fick jag av Bertha Wildh i Taberg 1981 – ett kärt minne. Den utvecklas bra i bambulunden och klippträdgården – den är långsam och ovanlig men inte ett dugg svårodlad.
I klippträdgården är det de asiatiska torvpartierna som lyser starkast. Gullbandslilja, Lilium auratum, sprider sin väldoft.
1985 – 28 år tidigare var jag på väg mot den men min fru tröttnade på de beväpnade militärer som sa ”granitsa Albanja” så vi vände. Denna gång såg man bara ruiner av posteringarna. Här var den, Kurt hittade värsta Fritillaria macedonica-ängen – men jag såg den först!
Fritillaria macedonica växer i försommarfuktig grästorv. Närmaste släktingar är F. tubiformis i Havsalperna och F. latifolia från alpina ängar i Kaukasus och NÖ Turkiet. Flertalet var som den närmast Muscari botryoides men enstaka var läckert rosaorange. De växte i flockar just där förhållandena var de rätta. Det var ett stort ögonblick
Janis är en av världens största auktoriteter på krokussläktet och har som mål att se samtliga kända taxa i naturen. På Jablanica upptäckte han Crocus pelistericus – en helt ny lokal för denna sällsynta snölege-krokus. (nedan höger)
Den är nära släkt med den åtrådda C. scardicus som man lätt finner ovanför skidorten Popova Sapka nära Skopje. De är svårodlade och är säkrast i alpinhuset.
Vid ett tillfälle såg jag honom dock gräva fram kameran ur väskan – hundratals saltslickande blåvingar – det var en magisk syn, men ett svårfångat motiv.
Botaniska är högsommarpraktfullt. Efter en grön period blommar bambulunden upp med pampiga rodgersior och liljor. Ovan syns Lilium martagon ‘Album’ med Aruncus och Rodgersia pinnata ‘Hercules’. Nedan fläcklilja, Lilium hansonii.
Den ståtliga Trollius macropetalus lyser upp bambulund såväl som klippträdgård där den står i det asiatiska torvpartiet. Detta är fullt av vackra, märkliga växter. Bergvallmon börjar att klinga av men släktet Codonopsis har högsäsong. Dessa monsunregnsanpassade blåklockesläktingar har en diskret charm, Codonopsis ovata, nickklocka, är nog den snyggaste & ganska lättodlad.
Utmed asfaltsvägen hittar man lätt den utsökta dvärgbusken Indigofera kirilowi från Korea. Planterad i sand i soligt läge blir den bara vackrare för vart år.
Zetterlunds trädgårdsblogg - året runt i Göteborgs botaniska 