Nu är hon här – underbara våren

Det är kolossalt mycket vår i luften, efter två soliga 20-graders dagar kommer ett välgörande regn så under de närmaste dagarna kommer botaniska att vara underbart vackert. Direkt vid entrén möts man av denna läckra komposition med dvärgtulpan och röd nunneört (Tulipa turkestanica, Corydalis solida ‘George Baker’) – en lökäng i miniatyr. Den stora lökängen är i en mellanfas med porslinshyacint, snöstjärnor och dvärgpåskliljor. Tyvärr förtärdes krokusexplosionen av omättliga harar som fullständigt negligerade våra varningsskyltar och smet under elstaketet. 10 000 krokusknölar x 6-10 blommor ger 60000 till 100 000 blommor som bortbetades av 2-3 harar under 2-3 nätter – jösses Jösse! Jag brukade påstå att en hare kan äta 500 krokusknoppar på en natt – en grav underskattning helt klart. Låt oss glädjas över den enorma rikedom som finns kvar.

På åsen kan man njuta av en ”löklund” under grönskande bokar. Vitsippa, nunneört, svalört och diverse planterade lökar bildar en förtrollande mosaik – just nu är den som mest njutbar.

Vårmotivet vid spegeldammen uppmärksammar FN:s internationella år för vattensamarbete. Den lilla clownfisken Nemo är grafiskt lämplig och välkänd nog att fungera som motiv. En framtida klassiker som kommer dyka upp i press, publikationer och vykort.

Mats Lindegren har i stort förfärdigat gästrädgården så vi kan plantera årets tema. Alpin 2013 skall till del utspelas här i skiftet maj-juni så gästträdgården har ett bergsväxt-tema. Som stomme använder vi oss av våra kaukasiska insamlingar från 2011. Närmre invigningsdatum, 31/5, kommer vi att pimpa anläggningen med säsongens färger.

Klimax råder i lökträdgården – just nu som allra pråligast med vildtulpaner, junoiris, narcisser, nunneörter, vårnävor, hundtandsliljor och allehanda underbara geofyter. De skuggiga bäddarna fylls av röd nunneört. I buskagen ovanför lyser marken i blått och vitt från Chionodoxa. Körsbär och rosa magnolia flankerar. Något liknande har aldrig skådats.

Magnolia kobus, den japanska magnolian, har just passerat klimax medan körsbären står på tur att uppnå det. Jag säger bara det – de närmaste dagarna kommer att bedöva besökarna med skönhet – kom hit & bedövas – nu blommar körsbären!I rododendrondalen är skadorna mindre än vad vi först fruktade. Mina favoriter, paraply-rododendron (R. calophytum), tidig rosenrododendron (R. oreodoxa) och Rhododendron uvariifolium, har just öppnat sina klockor.

Klippträdgårdens norrsluttning är fylld med nunneörter, hundtandsliljor och julrosarter. Vid dammkanten samsas världens samtliga skunkkallor – den smörgula Lysichiton americanus från nordvästra Nordamerika – den kritvita från nordöstra Asien, L. camtschatcensis. – och (i framkant) den gräddgula från diverse trädgårdar, L. x hortensis, en steril jätte som uppstår där de tu tidigare blommar samtidigt.

Klippträdgårdens torvpartier bjuder på fransklockeklimax, Shortia uniflora ger helvetesvåren fingret – se hur brunbränd hon är – likväl blommar hon. Knopparna var oskadda och om någon vecka kommer de nya bladen – till hösten är hon helt återställd. I de skuggigare asiatiska torvpartierna har den lilla fransklockan, Shortia uniflora v. kantoensis, klarit sig helt oskadd. Hon är verkligen liten – de marmorerade bladen 1-2 cm i diameter och de gnistrande ljusrosa blommorna 3-4 cm.

I amerikaskuggan har sjömanshjärtat, Dicentra cucullaria ‘Pink Punk’, vaknat. Det är den skäraste selektionen hittills – självsamlad från artens västligaste förekomst, Saddle Mountain i NV Oregon, och den var rosa – inte klokt vilken tur man kan ha.

Vid europaforsen dras blicken till den turkosa sorghyacinten, Bellevalia forniculata. I naturen bildar den miljardrika populationer på våröversilade, sommartorkande ängar runt Erzurum i NÖ Turkiet. Den har stått på samma plats i över tio år så nog är den härdig.

Narcisserna är på topp – dvärgjonkviller som N. scaberulus, N. rupicola och N. watieri sprider väldoft och skönhet, Narcissus moschatus är den vackraste påskliljan.

Våradonisen, Adonis vernalis, en lysande öländsk-gotländsk stäpp-perenn.

Och min favoritfavvo, Corydalis malkensis, från Malkaflodens upptagsområde i N Kaukasus.

Klippträdgården vaknar till liv, ser man förbi det frystorkade så ser det riktigt bra ut – det blir nog ett bra år.

Växthusen är också på topp. I bergsväxthuset står Clematis turkestanica utställd. Den insamlades som frö av Björn Aldén och Kjell Jaderyd i N Pakistan 1983. Vi har prövat den i såväl klippträdgård som stäpprabatt med utebliven framgång. Sista plantan  skickades norröver varifrån det nyligen levererades sticklingar som blev till denna underbara turkestaniska klematis. Se så fin den är och luktar gott gör den.

Clematis turkestanica, SEP 87. Pakistan: Gilgit, near Minapin glacier, 3,5 km S of Minapin, 3100 m, 1983-09-05.

Tjugonio & ett halvt år sedan – tiden går. Den har visat sig vara värmekrävande och ganska kinkig – blir väl inget särskilt i hortikulturens framtid men det är kul att odla den. Vi gör ett nytt försök i stäpprabatten så får vi väl se om trettio år.

Uppenbarligen är det tätt mellan etiketterna och växterna här i GBT. Nu stundar de härligaste dagarna – trädens utspring och körsbärens blomning. Har ni inget annat för er så avnjut dem i Göteborgs fantastiska trädgård.

Tipsar Henrik

Vedervädrigt värre

Tur att jag inte för dagbok – då hade jag lätt kunnat konstatera att det här är den djävligaste våren nånsinn. Gräsmattorna lyser grågula, på lökängen som borde varit i full gång kan man just ana de första snödropparna och ljusblommorna, Colchicum bulbocodium, som tappert pressar sig upp ur den djupfrusna ängen. Förra året var något helt annat.

Då blommade Corydalis malkensis på åsen den 4 april – nu är det öken. Värst är det för det vintergröna som här representeras av just vintergröna, Vinca minor.

Frystorkad vintergröna blir gråbrun. Lagerhäggen ser bedrövlig ut, en del rododendron närmar sig döden med stormsteg. I klippträdgården ser ”vintergröna” tibastarter, ginstar och annat ut som om vi sprutat med Roundup. Det kommer att ta tid att läka ut denna helvetesvår. Det stora kaos som rått vid entréområdet är under avveckling så snart är ni välkomna in genom huvudgrindarna. I detta elände händer det likväl positiva saker.

Vår nya, vänfinansierade, gästträdgård är under uppförande. Konstnären är Mats Lindegren som efter många års frånvaro återkommit till oss. På 80-talet och tidiga 90-talet var Mats ”förste stenmästare” under klippträdgårdens renovering. De två senaste åren har han gjort stora arbeten i Uppsala botan – det nya systemet och ett stenparti för fjällväxter. I det sist nämnda har han lagt in en sten som väger 55 ton (den största han lade i klippträdgården vägde 15 ton). Gästträdgården skall i år ha en alpin prägel inför evenemanget ”Alpin -13″ som går av stapeln i skiftet maj-juni då Trädgårdsamatörerna förlägger sitt riksmöte till botaniska i samband med ett symposium om alpinväxtodling. Mats trädgård skall ligga i minst tre år men kommer att byta skepnad till ”japan” redan nästa år.

Vi kommer att exponera våra kaukasiska insamlingar i ”Mats trädgård” i väntan på att vår nya kaukasusavdelning förfärdigas i klippträdgården under sen höst.  Även den är en gåva från vår fantastiska vänförening.Våren finner man i växthusen. Orkidéerna blommar rikt, i kaktushuset blommar de taggiga med juvelgnistrande stjärnor. På bergsväxthusets gottebord strålar det av vår. Vildaurikler, Adonis, Narcissus rupicola & N. watieri, Cyclamen persicum och Tropaeolum austropurpureum.

Här står även den sällsynta Corydalis ussuriensis – den storblommigaste av de blå – dessutom väldoftande. Den samlades i fjärran östern 1992 av två baltiska vänner. I många år var det bara en knöl men på sistone har den börjat att dela sig så snart törs vi kanske provodla den i våra asiatiska torvpartier.

I ett hörn står Corydalis kustnetzovii, den är ”hemsamlad” i Kaukasus under den insamlingsresa som Marika Irvine, Mats Havström (som är fotograf av de följande bilderna) & jag gjorde tillsammans med St. Petersburg, Hamburg, Stavropol och Shanghai hösten 2011. En synnerligen intressant och givande resa.

”Dima”, Dimitry Sergeevich var vår viktigaste guide och växtbestämmare. Han arbetar på en botanisk station utanför Pyatigorsk och har sett det mesta av norra Kaukasus. För oss var han ovärderlig. I den här turistifierade ravinen berättade han att det växte Corydalis malkensis på klipphyllorna. Den var sedan länge nedvissnad men han vägledde mig och jag lyckades  gräva fram några få knölar – de ni sett ovan. Nu var det inte C. malkensis utan C. kusnetzovii men  det gör inget – det är nästan lika fint.

I Teberda-dalen väntade en riktig raritet på oss. Primula renifolia växer endast i det här området. Som synes är det en utpräglad klippväxt för de allra trängsta skrevorna. Den har varit i odling genom vår vän Dieter Zschummels försorg men dog sedan ut i odling. Vi åkte till Dieters lokal och lyckades samla ihop 5 frön, döm om vår glädje när tre av dem grodde. Nu blommar de i kallhuset, rötterna har vuxit genom krukorna så vi törs inte flytta dem. Nu skall det pollineras!

Fullständigt otrolig va? Den tillhör gullvive-gruppen som har sitt centrum i Kaukasus. Tänk er ovanstående ravin under tidig vår med dessa små tuvor blommandes på klippväggarna. Vi skall också korsa den med en egen hybrid mellan P. meyeri & P. juliae .

Vår resa till Kaukasus var fantastisk på alla vis och växterna kommer att exponeras redan till våren – om den nu någonsin kommer. De är de bästa reseminnen man kan tänka sig.

Men det allra bästa reseminnet är resterna av en lavindödad västkaukasisk stenbock, Capra caucasica, som Marika fann i en blockmark och bar upp till stigen där den återupphittades av Mats som bar ner den. Efter byråkratisk assistans från våra ryska värdar kom den väl hem till trädgården där den försetts med ögontransplantat och vakar blängande över oss när vi arbetar med de tusentals kaukasiska växter vi omger oss med.

Det blir nog, trots allt, ett riktigt bra år. Massor av intressanta saker på gång!

Hälsar Henrik

Hänförd över hemfört

Vädret ser så vackert ut inifrån. Så går man ut och möts av en genomträngande, isande nordöstan = dåligt väder.  Då är det skönt att ha tropiska växthus att slinka in i.

Orkidéfrossan pågår enligt program. En runda runt orkidéavdelningarna bjuder på gamla överraskningar. Dendrobium anosmum (ovan) har sitt ursprung i SÖ Asien. Den hemfördes av professor Lindquist och Tor Nitzelius 1952 från deras expedition till Japan & Sydostasien. En resa som för övrigt innebar att japandalen och arboretet kom till. Härtillhöger syns den likaledes hemförda Dendrobium fimbriatum v. oculatum. I detta fall var det Ingrid Alsterlund (nämnd i föregående inlägg) som förde hem den från Burma 1960. En koll i databasen visar att vi fortfarande odlar 40 av hennes insamlingar, mestadels orkidéer. Arten har en vid utbredning i sydöstra Asien där den växer i barrskogar 200-2000 meter över havet.

I utställningshuset hjälper Hjördis och Britt från Västsvenska orkidésällskapet våra besökare med råd och information och ute i kylan står en korvgubbe och fryser. Själv uppsöker jag växthusens svalare delar och krockar-

- med en vårchock på bergsväxthusets gottebord Här bland krokus, snödroppar, narcisser, Cyclamen, vårtidlösor och en violett slingerkrasse tronar tre hemförda klenoder. Den gredelina Dionysia esfandiari har fått sällskap av Dionysia sarvestanica var. spatulata och en klippbräcka som vi samlade i Pakistan 1983. Samtliga krukor på gottebordet skulle vinna förstapriser och ”Best in Show” på de utställningar som nu anordnas var veckända i Storbritannien av Alpine Garden Society och Scottish Rock Garden Club.

Dionysia sarvestanica var. spatulata hemfördes som frö från berget Kuh-e-Sefidar, NÖ om staden Firuzabad i södra Iran. Magnus Lidén hade sett herbarieark härifrån men behövde material, det gick inte att säga vilken blomfärg den hade – den kunde vara violett. 15 april 2003 besökte vi lokalen. Det var en ganska jobbig dag, 700 m vertikalt, svettigt värre. Jag tänkte muttrande att det var en tapper iranier som tagit sig upp här. När vi nådde målet såg vi körvägen upp på berget. Och inte var blommorna violetta. Men det var en riktigt intressant lokal, som synes växer plantorna på flat mark – annars föredrar Dionysia vertikala klippor. Plantorna sitter dock direkt i klippan. Det blev ingen ny art utan denna underart som beskrevs av Magnus Lidén något år senare.

Saxifraga sp. SEP 37, insamlad som frö 1983 i norra Pakistan vid Baturaglaciären nästan vid kinesiska gränsen. Sommartorrt, stenigt och högt, här växte den i nordvända kalkklippor på 3500 m altitud. Det var en lyckad introduktion som numera odlas av många och får mycket beröm. Dessutom har den använts som förälder i hybridarbete. Björn Aldén lade ner mycken möda på att bestämma den, andra specialister har också gått bet. Förra året blev jag kontaktad av Alpine Garden Society som ville ge den ett kultivarnamn, den var så vanlig på utställningsborden att den måste få ett namn så nu heter den Saxifraga ‘Bjoern Aldén”.

Så här ser det ut där den växer. På den tiden var Pakistan på god fot med USA och det var lätt att resa på den nybyggda Karakoram Highway – nu är de politiska förhållandena annorlunda och jag har inte en tanke på att återvända – vilken tur att vi fick med oss dessa frön för trettio år sedan.

I ett hörn på gottebordet lyser den lilla lila Colchicum figlalii från serpentinberget Sandras Dag i SV Turkiet. Den beskrevs så sent som 2005. En av de minsta av de vårblommande arterna med intensivt färgade blommor och lysande röda ”strumpor”. Hemfördes av Arne Strid 2001.

Den blir länken till lökträdgården som försiktigt börjar lysa av dessa köldtåliga små juveler; ljusblommor, irrblossliljor eller vårtidlösor. Just nu står de och hukar i den bistra vinden men snart kommer kanske värmen och då kommer det att gå fort.

Hoppas Henrik

Motbjudande inbjudan med inbjudande innehåll

En bortskrämd besökare är också en besökare – tycks vi resonera – men det gör vi inte – vi skäms. Det måste göras och nu görs det åtminstone under lågsäsong. Dagvatten, avlopp & vattenförsörjning har satt sig i göteborgsleran under snart hundra år och behöver rätas upp, nya besökartoaletter byggas. Entréområdet känns som en rastgård på en kriminalanstalt och djupa hål öppnar sig framför fötterna. Att det såg ut så här under mitt kontor hade jag ingen aning om. Olika epoker av kablage och rörmokeri har hällt vatten på min kvarn – ”Henrix lag” – dvs att om det finns något i marken så gräver man av det. Det lärde jag mig under omläggningen av klippträdgården då lagen stiftades och nu är det med råge konfirmerat, vatten har sprutat och kablar kortslutits – gång på gång på gång.

Vi försöker att leda våra tappra besökare genom ”rastgården” till butik och trädgård och det finns all anledning att följa våra inplastade hänvisningsskyltar för bakom den motbjudande fasaden gnistrar det av vår i göteborgs fantastiska trädgård.

Nu inleds vår orkidéfrossa som pågår i tre veckor. Vi exponerar och tydliggör vår förnämliga samling i odlingsavdelningarna med posters, visningar och demonstrationer. Nyinköpta juveler samsas med åldringar som Dendrobium speciosum (ovan) vilken nådde oss via Münchens botaniska trädgård 1956, sin hemvist har arten i östra Australien. En annan åldring är Dendrobium primulinum (nedan) som hemfördes 1960 från Thailand av Ingrid Alsterlund, professor Lindquists assistent på 1950-talet.

Vi odlar fortfarande några av hennes insamlingar. 1956 reste hon med den berömde Frank Kingdon-Ward till Mt. Victoria i Burma – det är stort.

Pontus Aratoun ställer ut bilder och porträtt på exklusiva molnskogsorkidéer som annars bäst beundras genom mikroskop – tänk att så mycket färg och form kan rymmas i så små blommor. På söndagar kan man lära sig odla orkidéer på champagnekorkar. Så spar lördagens korkar.

Lökträdgården är avtäckt och nu gör vårens lökar entré på arenan. Vi har kunnat avnjuta dem som aperitif i de kalla växthusen. Krokusarna har just börjat.

Medan de underbara vårblommande arterna av Cochicum hållit på ett tag -

- och sakteliga börjar falna. Såhär färgsprakande är det bakom kulisserna.

Snart kommer de att tända lökträdgården. Det går fort så vill ni njuta av dessa så bör ni börja genast.

På bergsväxthusets gottebord  inleds vårens frosserier med vintergäck, snödroppar, dvärgiris, cyclamen, narcisser och – som en gredelin marsipantårta – en av världens sällsyntaste växter – Dionysia esfandiari. Den insamlades som frö av Magnus Lidén & co 1998 på Kuh Khataban i centrala Iran där den växer på en enda klippa som sticker upp från en böljande torr stäpp.

På denna klippa är det – och ingen annan stans – såvitt man vet.

Och så här ser det ut åt andra hållet. Det är en prestation av en växt att kunna växa här. Dessa två bilder kommer från Magnus Lidén, en av den handfull personer som sett den live. Att sedan denna lurviga kudde skulle klara sig i odling kunde man inte ana – men det gör den.

Några år senare försökte Gerben, Rosi, Dieter och jag att få se den men vi gick bet -  förresten behövdes det ingen kompletterande insamling, populationen består av ett fåtal individ och arten är förökad och spridd. Dionysia esfandiari beskrevs 1970 av Per Wendelbo (chef för GBT) och den enda kända introduktionen är denna under insamlingsnumret SLIZE 259. Ovan ser ni nämnde Magnus beundrandes Dionysia hos oss för ett par veckor sedan.

De första plantorna växte bra men någon dog. Dionysior är svårodlade så jag sparar döda kuddar som troféer. Av och till gör jag små stillében av allsköns parafernalia och då kommer en dionysiamumie lägligt. Här är ”dionysiaharen” i original. 1 död D. esf.,  2 blad Rhododendron edgeworthii, 2 spetsar Agave americana, 2 toy, 4 fästnålar, 2 Treo-ringar – och vips har man en hare. Efter denna lustifikation drabbades jag av insikten att jag var alldeles ensam i världen med resurser att svara med en parafras på gjorda installation. Sålunda uppstod nedanstående kreation.

På den tiden var det något enastående. Nu är de äldsta kuddarna mycket större så jag måste leta öron från helt andra växter. Kungsljus, banan? För att inte tala om Toyena, finns det Toy som är fyrdubbelt stora? -  det får bli badrumskakel!

Så bit ihop och passera vår hinderbana till rastgård, det är värt det. Sånt här kan ni bara se i Göteborgs fantastiska trädgård.

Upplyser Henrik

Fly kylan

Minus 10 grader, den tunna snön knarrar under kängorna, DMI förutspår fortsatt kyla in i mars – våren känns väldigt avlägsen. Lökträdgården är svept med isoleringsmattor.

Likväl märker vi tydligt att det har vänt. Genom isrosorna på växthusglaset lyser dionysosvivorna i gult och blåviolett. I de stängda lökavdelningarna utvecklas de tidigaste snabbt trots frusna krukor.

Colchicum serpentinum är en av de allra första och har varit synlig sedan december. Arten är mycket vanlig på stäpp och i berg i centrala och östra Turkiet. Vi har ett flertal insamlingar i nyanser från vitt till djupt lilapurpur i Karins och Jimmys vetenskapliga samling. Arten är köldhärdig men uppskattar inte fukt under sommaren så vi har den under lökträdgårdens glastak där den får regnskydd över sommaren.

De tropiska växthusen ter sig extra välkomnande under sådana här perioder; värmen, färgerna, dofterna och den privilegierade känslan att träda in i ett upplevelseterrarium.

I orkidéavdelningarna är mångfalden förbluffande. Masdevallia ignea från molnskog i Columbia lyser cinnoberröd bredvid den skenbart diskretare peruanska Masdevallia ayabacana som skiftar färg i vissa vinklar, små vårtor på blomman bryter ljuset och ger ett violett skimmer. Ovan syns guckuskosläktingen Phragmipedilum pearcei från klippor och stenblock i nordvästra Sydamerika.I samma avdelning står en räcka venusskoarter och hybrider i blom, luften fylls av trolska dofter. Till min förtjusning hittar jag en kruka med Paphiopedilum sukhakulii – som begåvats med det svenska namnet åsnevenussko. Den blev känd genom en plantexport  som den thailändske odlaren Prason Sukhakul sände till Tyskland 1964 och beskrevs under buller och bång för vetenskapen 1965. På etiketten står undertecknad som donator av en planta 1976. På den tiden hade jag fungerat som andreman för orkidéerna under Björn Dahlberg. Plantan köpte jag på ”Buketten” i Nordstan. Björn brukade ta sin brandgula SAAB från Båtsmanshuset ner till växthusen var dag. Förunderligt nog ser jag en identisk bil parkerad på Carl Skottsbergs gata tjugosju år senare – kan det va ett tecken?

Under samma livsfas jobbade jag en hel del med succulenthuset som byggdes under tidigt 70-tal. Nu har det gått igenom en större uppfräschning med belysning och undervärme. Nu är det säsong för Aloe – det finns ca 200 arter, många är storvuxna, andra är små.

Aloe haworthoides (ovan) och A. bakerii är småvuxna, nätta madagaskarer som lyser upp januari. Lättodlade och lämpade för fönsterbrädan. Aloe i alla storlekar är på gång så våren blir sprakande.

I bergsväxthuset ökar utställningsbordets sortiment i takt med våren. Dionysia archibaldii, tapetodes, janthina och hybriden ‘Ahmed’ – efter vår vänlige, sorglöse chaffis i Zagrosbergen. De flankeras av bedagade julhyacinter, fräscha krinolinnarcisser och den undersköna Acis tingitana (Leucojum tingitanum) från Marocko. Vi har odlat den från material insamlat i Rifbergen sedan 1990. De skira arterna har brutits från Leucojum till Acis. Leucojum aestivum och L. vernum kvarstår. Acis-arterna är inte särskilt härdiga men Acis autumnalis fungerar på friland under gynnsamma förhållanden.

De första krinolinerna tillhör Narcissus romiuexii  från nordvästafrika, vi har ett flertal underarter och selektioner, deras tidighet gör dem extra värdefulla. Av och till planterar vi ut överskottet i lökträdgården, under milda vintrar klarar de sig men som vinterväxare lär de inte klara den här vintern.

Nu har det gått en månad sedan vintersolståndet och de märks – särskilt i Göteborgs fantastiska trädgård.

Hälsar Henrik

Xantorhiza simplicissima – smaka på det

Första december – tre veckor tills det vänder – hur skall man stå ut?

Det räcker faktiskt med en kortare promenad i trädgården för att ana att man kommer att klara även denna vinter. – Xanthorhiza simplicissima – jag säger bara det. Alla älskar att säga det – särskilt jag.

X är en bokstav som få växtnamn börjar på – näst minst om man bortser från  Å, Ä & Ö. Y —  vinner överlägset.

Halvmeterhög  från lövskog i SÖ USA blommar denna obetydliga buske med små grönlila, nästintill osynliga blommor vid fel tidpunkt – liknar mest selleri i skogen.

Nu, så här års utmärker sig gulroten med trädgårdens sista höstfärger -  allt är gult – bladen (så här års), roten och stammen (högerut) . Denna ranunkelväxt har fantastiska egenskaper – te bryggt på roten hjälper mot gulsot, hemorrojder, förkylning, halsont, gammaldags magsår, feberattacker, cancer och kramper – allt enligt litteraturen – och, framför allt är det så välgörande att uttala den fantastiska blandning av konsonanter och vokaler som namnet utgör – Xantorhiza simplicissima. Nog larvat – ”let’s get serious”.

Den tuvar långsamt upp sig i en skuggig trädgård, vi odlar den i en surjordsmiljö, i Alnarp står den i kanten av ädellövlunden på kalkrik jord. Trots sin blygsamma skepnad är X en sympatisk, användbar planta i nämnda miljöer, den tar aldrig över, blir aldrig problematisk, den bara finns där – länge. Som en köksstol – typ.

Kotoneaster klingar hårdare – ett ord man helst slipper uttala, men nu är det så att det finns så många fantastiska arter att odla så man kommer inte undan.

Cotoneaster cavei (vänster) eller C. nitidus som den numera heter kommer från Ö Himalaja och SV Kina. C. francheti v. sternianus som vi kallar den högra existerar inte  i ”Flora of China”.  En av världens största auktoriteter på släktet var svensken Bertil Hylmö. Annars är det ett erkänt svårförståeligt släkte, men snygga & användbara är de. Andra arter är redan uppätna men förmodligen väntar fåglarna på att frosten skall nypa dessa två & göra bären godare.

Fjällgröneväxterna, Diapensiaceae, byter färg inför vintern, Shortia, Schizocodon, Pyxidanthera, Berneuxia, Galax & Diapensia (härliga namn)  tonas i rost- & plommonlila. Vi odlar familjens representanter i solida torvblock tillsammans med de närbesläktade ljungväxterna, de lever i symbios med kvävefixerare så de fixar och har ett övertag i den kvävefattiga miljö ett torvblock utgör. Diapensia obovata är den ostasiatiska systern till vår egen fjällgröna, kalfjällets läckraste dvärgbuske.

Flera ormbunkar står vintergröna. Bergadiantum, Adiantum venustum, härstammar från Himalaja och Kina men framförallt från den legendariska trädgårdsamatören, Berta Wildh i Taberg och väcker minnen var gång jag ser plantan. En annan insamling som vi gjorde i Kina 1993 fäller bladen på hösten. En anspråkslös, pålitlig växt trots sin utsökta sirlighet.

Kryptogamernas tid är nu. Bengts mångåriga förvaltande av Japandalen har resulterat i ett flertal mossträdgårdar. I fattig barrskog täcker mossan det mesta. I lundmiljö måste bladen försvinna, där ser man mossa på stammar, stenar och murar – vill man se mossor på marken måste man ta bort höstlöven. Särskilt vacker är kombinationen av kryptogamer och jättebjörk, Betula maximowicziana som vi fick från Ashaigawa National Forest Office 1953, insamlad på Hokkaido.

På samma ö samlade Mona Holmberg och Ulf Strindberg den understående ormbunken Struthiopteris niponica, S. hancockii  (Blechnum nipponicum), eller vad den nu skall heta, fyrtiofyra år senare. Det är inte utan att man känner sig gammal – årsbarn med en jättebjörk – jättekul – Det är bladen som är ”jättestora”.

Nedan händer det saker – Hannu fixar en utställning.

Och som vanligt blir den bra (öppnar i morgon, tag tillfället – skaparen är där  (ett par timmar))- kransar av Bupleurum spinosum och en massa annat fint. Gå  vidare och kolla fusksantpaulior och apelsinfärgade blåklockor i bergs- & torvväxthusen. Såna här saker finner du närmast i Göteborgs fantastiska trädgård.

Såsom kanarieklocka, uråldriga anjoviskryddor och en och annan konstig lök.

Värsta löken någonsin lägger vi på grön filt i arbetsrummet, här ser ni en kvarlämning från Gerbens besök i Lesotho från nästan tio år sen. Eucomis autumnalis. Värsta löken nånnsin.

Tror Henrik

Nu faller löven, våren är här!

Hösten har har flera varianter, vid medelhavets kust är hösten inledningen till våren – nu blommar krokus, tidlösa, krokuslilja och den lustiga Biarum marmarisense – en väldoftande stinkkalla från SV Turkiet och den angänsande grekiska ön Simi. Där växer den på låg höjd på kalkklippor.

Biarum tillhör de mest torktåliga växterna. Knölarna är täckta av vax, de ligger grunt (-10 cm) i medelhavsområdets torraste områden, deras tid är nu – höstregn och låga temperaturer. Den bakre plantan har Jimmy & Karin samlat utanför Marmaris (medans den hette B. davisii) den främre samlade Arne Strid på Simi. Äkta Biarum davisii växer på Kreta och är en svårodlad miniatyr.Cyclamen rohlfsianum, en låglandsart från Libyen, med snyggt bladverk och distinkt formade blommor.

Utomhus bereder sig de flesta av våra klienter för den långa vilan medan ett fåtal har kommit att ”toppa tillvaron” med årets ”parningssäsong” – fortfarande flyger insekter, fortfarande tillåter temperaturerna pollenslangstillväxt. Det ‘är bara te o kämpa på’ – att dom bara orkar. Det är väl i korthet vad evolutionen handlar om.

Dvärgrododendronpartiet har en höstlig nytändning med marktäckande blå höstgentianor bland de rostbruna risen.

Til höger blommar kultivaren Gentiana x ‘Berrybank Dome’ som såtts och selekterats av vår vän Ian McNaughton från ”Macplants”. Maria har planterat närmare ett tjog olika former från Peter Korns trädgård så kom hit, kika och välj din egen favorit. Snart kniper frosten de sista blommorna.

Vid rododendron-dalens bas kan du njuta av ytterligare en blomningshöjdpunkt mitt i höstens alla färger. Aster cordifolius, eller Symphyotrichum cordifolium som den numera heter. En vanlig växt längs skogsbryn, vägar och andra öppningar i östra Nordamerika.

De sista kämparna toppar med blommor (hur i hela friden skall fröna hinna mogna?).

Fortfarande finns det hur mycket som helst att titta på och förundras över i göteborgs fantastiska trädgård men snart blåser de sista löven ner – skynda, gå ut och titta på Quercus velutina med Prunus ‘Washi-no-o’ i bakgrunden i kanten av den stora gräsmattan.

Kolla in Ginkgon i klippträdgården, den manchuriska solfjäderslönnen i japandalens avlägsnaste hörne, eller vanlig japansk lönn, Acer palmatum, flerstädes.Hösten är här – våren har börjat, under lönnarnas fallna röda blad växer lökarnas rötter och blomknoppar fram mens vi går här och fryser – det är bara att kämpa på.Men med sådana här vyer går det lätt. Men i morron faller löven,

Suckar Henrik